måndag 12 april 2010

Dylan Moran, gammal och trött

Igår var vi ett gäng som gick på Dylan Moran på Konserthuset. Jag hade väldigt höga förväntningar. Har det senaste året sett Pablo Francisco (kass) och Eddie Izzard (ok) och kände att det var dags för stor-internationell-ståuppstjärna-kommer-till-malmö-och-levererar-utav-bara-helvete. Så blev det inte riktigt. Det blev en småputtrig söndagskväll där Dylan var rolig men också märkligt besatt vid manligt-kvinnligt och åldrande. Dylan Moran är född 1971, alltså lika gammal som jag. Att han pratar om åldrandet är kanske ett tecken på att jag också borde göra det. Men det känns bara så... mossigt. Han uppehöll sig också stora delar av showen kring de skojiga skillnader som finns mellan män och kvinnor. Men han lyckades aldrig riktigt överraska mig. Nu var det i och för sig en helt ny show han levererade, alltså 2 x 45 minuter nytt sedan senaste showen, men ändå. Jag konstaterar bara att Glans, Batra, Schyffert och Betnér hade varit jävligt stora om de var Irländare.


Irlands Bylund.

Inga kommentarer: