tisdag 29 december 2009

They Might be Giants

För några dagar sedan dök det på Sydsvenskans kultursidor upp en recension av Jens Liljestrands avhandling om Vilhelm Moberg. Recensionen var skriven av P O Enquist. Jag blev intresserad, dels för att jag uppskattar Enquists författarskap, dels för att jag kände Liljestrand lite ytligt när vi läste i Lund på nittiotalet.



Jag kastar mig in i Enquists text, som börjar med en anekdot från början av sjuttiotalet där Moberg debatterar med Olof Palme i SVT och hur författaren till Utvandrareposet därefter nästan dör efter att ha fått en köttbit i halsen på eftersitsen. Denna berättelse upptar ungefär halva textmassan. Nåväl, tänker jag, snart kommer väl Enquist in på Liljestrands forskning och idéer om Moberg. Men nej. Resten av recensionen ägnar P O Enquist mest åt att kokettera med sina egna kunskaper om Mobergs författarskap. Efteråt känner jag mig nästan full i skratt. Vad var det här? Jag blir på ett sätt glad för att jag i mellanstadiet fått lära mig skillnaden mellan recension och referat. Men det här kan inte med bästa välvilja kallas för referat heller. Jag roar mig med att räkna ut hur stor del av texten som handlar om Jens Liljestrands avhandling och landar på 14 procent (välvilligt räknat).

Efter den här upplevelsen uppenbarar sig naturligtvis ett antal frågor:

Varför rubrikssätts recensionen ”Denne gigant bland giganter” på ett sätt som får det hela att framstå som en Killing-parodi?

Har P O Enquist över huvud taget läst Liljestrands avhandling?

Varför envisas skribenter med att så ofta inleda texter om någon kulturell storhet med ett referat om när de själva mötte storheten? Ofta är det en helt obetydlig händelse. ”När jag delade taxi med Herta Müller”. ”när jag åt plankstek med Tomas Tengby”.

Och hur gick diskussionen på Sydsvenskans kulturredaktion? Jag har tagit mig friheten att skriva en kort enaktare som beskriver hur det kan ha gått till:

----------------------

Sydsvenskans kulturredaktion. Tre människor, A, B och C sitter runt ett sammanträdesbord.

A
Har ni läst Enquists recension av Liljestrands avhandling? Den innehåller inte direkt något om… avhandlingen. [ser ut över mötesbordet]

B
Nej, jag vet. Men det är ändå Enquist vi talar om, den dubble Augustprisvinnaren.

C
Just det. Denne gigant bland giganter.

A
Nej, det är Moberg som är giganten bland giganterna. Enquist är bara gigant. [irriterad]

C
Okej. Men vad är då Liljestrand?

A
Det spelar väl ingen roll. Jag vet inte om vi kan publicera det, bara?

B
Är du inte klok? Fattar du vad som händer om vi vägrar. Enquist är ju nykter alkoholist. Du vet ju hur griniga såna blir när nått går emot dom. Sade jag att han är dubbel Augustprisvinnare?

A
Ja [syrligt]. Ok, men då är det du som bjuder mig på middag på Kometen på nästa bokmässa.

B
Taget. Jag tänker mig rubriken så här: Denne gigant bland giganter.

----------------------

Vill du läsa "recensionen" finns den HÄR.

måndag 28 december 2009

En söndag

Eftermiddag: Ölfika med Magnus Talib. Pub på Söder. Trevligt.

Kväll: Ståupp på BigBen. Bra kväll. Många var roliga. Skrattade bl.a. gott åt Emma Wessleus och Jonatan Unge. Henzel bra som vanligt. Jörgen Lötgård har nått roligt på gång. Druid körde helt nytt som blir bra. Rouzbeh var mycket bra.

Själv körde jag en dryg tia? som funkade bra. Det var kul att stå på scenen och jag var rätt rolig. Men fick inte fatt riktigt i publiksnacken. Hittade inte ingångarna, liksom. Men som helhet var det roligt. Sen en öl på fem minuter innan jag sprang mot T-banan och Knivstatåget.

Seger

Ny skidtur igår. -7,7 grader Celsius. Jag vallade Swix blå med grön rand. Perfekt. Jag forsade fram i spåren och körde om i princip alla. - Ur spår, skrek jag. Ingen noterade detta så jag bytte spår och löpte om dom i elegant stil. - Ser ni stämpeln, ville jag skrika. Stämpeln i pannan där det står "Elitmotionär".

lördag 26 december 2009

Skidkungen

Som ung var jag rätt hyfsad på längdskidor. Jag tävlade faktiskt några år i mellan- och högstadiet. Jag var långtifrån bra, men det blev i alla fall ett par skol-DM-medaljer i stafett. Jag startade alltid. Gemensam start var min grej, liksom. Jag skulle tippa på att jag presterade 25 procent bättre i gemensam än i individuell start.

Igår tog jag i alla fall laggen och gick upp till Knivstas elljusspår för att åka ett par varv. Jag var rätt peppad och vallade med ljusblå Rode-valla (0 till -2 grader). Det flöt på rätt bra, även om det var lite bakhalt. Jag tyckte att tekniken fungerade okej och att de gamla takterna satt i. Men så började det gå tungt. Jag blev omåkt av en knatte i tioårsåldern och sedan av flera gamla gubbar som forsade förbi mig i spåret. Plötsligt kändes min teknik som en spastikers och min kondition som Bengt Magnussons. Jag prövade att valla om. En gång, två gånger. Först fick jag bra fäste men inget glid, sen nästan tvärtom. När jag kommit fram till skjutbanebacken (Knivsta elljusspårs elddop) så saxade jag upp som om en Gambiansk flykting stått på ett par skidor för första gången.

Imorgon bitti är jag där igen. Av revanschlusta och för att jag inte tänker låta EN motgång hindra mig från att komma tillbaka till den punkt där jag var för 25 år sedan. På prispallen i Upplands skol-DM.

fredag 25 december 2009

Jesper

Jesper Meijling är en av mina äldsta vänner. Han har precis fått en doktorandtjänst på teknik- och vetenskapshistoria vid KTH och vi firade detta med rödvin och olika fiskrätter hemma hos mig. Först två tapas, brännvinssill på grovt rågbröd och Rostad ciabatta med körsbärstomater, basilika och sardeller. Sedan en väldigt enkel pasta: Creme fraiche med örtsmak, röd stenbitsrom och varmrökt lax till vanlig spagetti. Så jävla gott.

Jag och Jesper har alltid väldigt roligt tillsammans. Det mesta vi skrattar åt är en gravt referensmättad humor som relaterar till olika samhällsfenomen. Det blir väldigt smalt. Jag skulle inte kunna skoja om de sakerna vi skojar om ens på den minsta elitistklubben i Malmö (läs På besök). Referenserna skulle flyga över huvudet på människor likt napalm över barnen i Vietnam. Det är inte en roligare humor, det är bara det att bara jag och Jesper uppskattar den.

Jag fick också ett julbokpaket av Jesper. Den innehöll tre böcker.



Förutom denna mellanösterns motsvarighet till "Rädda Joppe - död eller levande" innehöll paketet två andra titlar. En biografi över Hoola Bandoola band (jag ser nu framför mig en dreglande Kalle Lind) och en åtta hundra sidor lång odyssé över vitsens historia och fysiologi, utgiven av ett obskyrt överintellektuellt Göteborgsförlag. Julen är med andra ord räddad.

tisdag 22 december 2009

Kontorsdag

Sitter på kontoret och skriver på mitt lösa tangentbord som jag kopplat till laptopen. Att skriva på det är som att raka sig med en fembladshyvel. Det är skönt och man känner ett välbefinnande och man känner också att man aldrig kommer att gå tillbaka till en trebladshyvel/gammalt tangentbord. Allt flyter på på ett magiskt sätt.

Det som också flyter är min bokföring som jag behandlat styvmoderligt under hela hösten. Verifikationer i olika kuvert och mappar som ska in i pärmar. Var är Alejandro Fuentes-Bergström när man behöver honom?

Jag har en liten hjälpare, men han har redan tagit jullov. På julaftons morgon tar han och jag tåget till Knivsta, så räkna med att jag kommer blogga mer än vanligt när jag har 16 timmars dödtid per dag. Obs, att mina föräldrar inte är tråkiga på något sätt, bara att det blir mer ledigt än vanligt.

söndag 20 december 2009

Appelquist i källaren

Kristoffer Appelquist åker på turné nu, filmar det hela och så ska det bli en DVD av det. Vi hade förmånen att köra en extra Oslipatkväll med honom i Tangopalatsets källare i lördags. Första akten körde jag som konferencier, Tomas Högblom, Nils Lind, Marcus Johansson och så jag igen. Det var inte jättemycket folk, kanske 50-60 personer, men de var med från första sekunden. Det är något speciellt med den där källaren. Mer än en gång har jag tänkt att man skulle köra mer där nere, men stora salen är ju inte dålig den heller, det blir en helt annan grej, bara.

Tomas var jävligt vass igår. Han är en av dom jag skrattat mest åt i höst. Nils och Marcus gjorde också väldigt stabila gigg. Själv är jag mer än nöjd, både med mitt konferencierskap och med mitt set. Jag testade en ny grej om nazityskland, som började med nyheten om att Auschwitzskylten blivit stulen. Det är definitivt något jag ska jobba vidare på.

Sen gjorde Marcus en jävligt rolig presentation av Appelquist, som sen skojade i en fyrtio minuter. Som vanligt var han jävligt skärpt och bra. Jag hyser en oerhörd beundran för Kristoffer, både för hans intelligens på scenen och hans integritet. Men också för hur han jobbar väldigt målmedvetet med sin comedy. Det är väl han och Fredrik Andersson som känns som dom i min egen generation som har tydligast mål för var dom vill vara och hur dom vill jobba. Men huvudsaken är att det blir kul, och det var det verkligen igår. Motorcykelrutinen är kulturhistoria och resten också bra skit.

Eddie Izzard



Jag var på Eddie Izzard i fredags. Izzard kallade Malmö Arena för flyghangar och jag är benägen att hålla med. Det känns som om alla ursprungliga intentioner som Gert Wingårdh hade i sin skiss har gått förlorade utmed vägen. Den rundade arenaformen som var så tydlig i de tidiga skisserna har blivit till en kantig form som tappar i precision precis som postmodernismen aldrig lyckades återskapa något av intensiteten i klassisk arkitektur eftersom detaljeringen aldrig blev lika bra som i de ursprungliga byggnadsverken.

Det stora taket mot stationstorget fungerar fint, men redan i dörrpartierna upptäcker man vilken smäckbyggnad det handlar om. Fula aluminiumpartier i pulverlack leder en in i någon slags foajé som i bästa fall kan sägas vara neutral, men i sämsta fall en rumslighet lika oformlig och död som en strandad val. Skyltningen är grafiskt undermålig och dessutom väldigt otydlig. När man väl kommer in i arenan upptäcker man hur dåligt arkitekterna behandlat den stora volymen. Inga tecken på vad det är för konstruktion som bär upp hallen, ingen tanke på hur rummet ska upplevas. Tur att det var halvmörkt större delen av föreställningen.

När man lämnar Arenan förstår man varifrån Percy Nilsson kommer, från en byggbranch helt ointresserad av att skapa märkesbyggnader av bestående värde, och vad han i slutändan framstår som: En fet, punchdoftande, obildad, kapitalistisk gris.

Robins i torsdags

Torsdagens Robins gick till historien som programmet som Rolf Lassgård inte hann fram till. Redan vid lunch fick vi indikationer på att planet som han och Lena Philipsson skulle flyga med från Bromma skulle bli försenat. Rolf och Lena dirigerades om till Arlanda och satt sedan och väntade på landningsbanan i flera timmar och väntade på start.

Samtidigt i Malmö: Fritte Fritzson värmer upp inför programmet. Bästa uppvärmingen för säsongen, helt klart. Jag kör lite material och får till riktigt bra improvisationer med publiken. Sen kör vi igång inspelningen fram till själva intervjudelen av programmet. Då har Lena och Roffes plan landat på Kastrup, men eftersom Rolf ska tillbaka till Stockholm/Gävle samma kväll tas beslutet att han inte åker med till Malmö utan får vända på Kastrup och åka hem igen. Känns lite snopet, kan jag tycka. Jag står och kör ungefär varenda skämt ur min skämtkatalog. Känns som jag står och harvar 45 minuter, men jag har tappat tidsuppfattningen. Jag får hjälp av Johannes Finnlaugsson som går in och kör en tia med lite blandat, inklusive dvärgporr. Tror aldrig en publikuppvärmning har varit så "blå".

Till sist kommer så Lena in och vi kan slutföra programmet. Det var en riktig kämpainsats från alla i teamet och programmet blev riktigt bra tycker jag, med lite mer sketcher än vanligt. Under hösten har det ju också pågått en liten familjefejd mellan mig och Texas om vem som får mest "airtime". Jag var ju med i pantbankssketchen, så med nedanstående sketch står det 1-1.

torsdag 17 december 2009

Säsongens sista Oslipat

Säsongsavslutning på Oslipat igår. Efter ett par avhopp såg uppställningen ut så här: Nour El-Refai, Anders Johansson, Paul Tilly, Fritte Fritzson, Marcus Johansson, Emma Knyckare, Embla Löw-Larsen och med Tomas Högblom som gästkonferencier. Det blev en riktigt bra säsongsavslutning. Flera sa att det var en av de skrattätaste showerna på mycket länge. Efter Tomas inledning körde jag en tia där det mesta var sånt som jag bara kört en eller två gånger innan. Det mesta funkade fint och det känns som om jag har en hel del att jobba vidare med i januari. Sen skojade Embla väldigt roligt. Hon har en fantastiskt stil på scenen, så sårbar men ändå så säker. Efter Embla visade Marcus en film som med Marcusk precision skämtade om filmskapandets vedermödor. Paul Tilly avslutade sen första akten med mycket energi.

Sen körde Nour ett fantastiskt set till publikens jubel. Emma gick upp efter henne (inte det lättaste) men visade återigen att hon är säkerheten själv. Slutligen så visade Ankan lite semesterbilder. Toppen. Tomas Högblom gjorde en grym insats som konferencier. Han hade dagen till ära klätt upp sig i smoking, men skämten var som vanligt både absurda, oväntade och jävligt roliga. Jag vet att man inte ska vara bitter över det man gör och var man bor, men jag tror helt klart att om Tomas hade bott i Stockholm hade han varit med i RAW nu, fått ta emot ett pris på ståuppgalan och varit bokad i alla möjliga sammanhang. Men kanske handlar det också om att hjälpa varandra och också hajpa varandra lite, så folk fattar att det är bra. Det ska jag ägna 2010 åt. Så håll i hatten.

tisdag 15 december 2009

Christmas Experience

Julshow med herrarna Börén, Lind och Högblom som värdar. Cecilia Ramstedt, Josefin Johansson, Jesper Rönndahl, Johannes Finnlaugsson och jag var också med. Det var en väldigt rolig föreställning som lyfte gradvis. Det var lite trevande inledningsvis och jag gjorde det inte bättre med min tullarmonolog. Jag hade skrivit ett manus som handlade om några tullare som misshandlade en afrikan. Det funkade ok, men blev ingen skrattfest, kanske beroende på ämnet. Avslutade med några julklappsrim som det skrattades åt i alla fall. Efter paus fick framförallt Högblom fart på det. Sen kunde jag gå in och jazza lite ett par minuter med improvisationer och sen läste jag julsagan som blev en succé igen. Sen ööööl. Och ööööl, och ööööl, och ännu mer ööööl.


(3:52)

Har skojat lite sen sist

I fredags var det företagsgigg tillsammans med Karin Adelsköld i Lund. Ett konsultföretag där vi körde ca en kvart var. Känns rätt gött tycker jag. Man kan jazza och känner inte att man måste hålla en massa i huvudet. Bara gå upp och skoja. Det gick fint och Karin är väldigt proffsig. Logen vi satt i var som ett litet elektroniklabb med mycket spännande utrustning. Bl.a. olika skyltar där man kan se hur lång tid det är tills bussen man väntar på kommer.

Sen en öl på Fellini och världens sämsta pommes på stället som ligger precis bredvid stationen i väntan på tåget.



Karin i logen


Fritte i logen

lördag 12 december 2009

Robins 10 december

Värmde upp Robinspubliken igår (för 10:e gången i höst). Det var ett j-a nöje. Publiken var verkligen med på noterna. Man ser det i människors ansikten. Att dom är där för att ha kul och liksom ler även när dom inte ler synligt.

Jag kan verkligen hata dom gångerna man står på scenen och tittar in i en människas ansikte men inte ser nånting. Ingen reaktion, inga känslor. Det här är bara en teori, men jag tror att samhället skulle må bättre utan dom människorna. Jag tror att det är dom människorna som också vänder andra sidan till när barn blir mobbade på skolgårdar och att det är dom som röstar på Sverigedemokraterna. Men, som sagt, det är bara en teori.

torsdag 10 december 2009

Om att skriva skämt

Läste om en skidåkare som skadat sig på en stav. Skrev följande skämt:

Den svenske skidåkaren Jesper Modin fick förra helgen en stav i bröstet och fick föras till sjukhus. Modin själv var chockad över hur det hela gick till: Plötsligt stod det en liten kille med glasögon framför honom och skrek Expelliarmus!

Uppenbarligen var det ingen som varken läst eller sett Harry Potter, för skämtet möttes av tystnad i manusgruppen. Jag blev naturligtvis arg: - Känner ni inte till det största populärkulturella fenomenet under de senaste 20 åren! Jag smög in skämtet i dokumentet som skulle läsas upp för en liten provgrupp med folk på tevehuset.

När Robin under nästa genomläsning kom till just det skämtet såg han på mig och bad mig dra det. Jag levererade det med full kraft ... och mötes åter av tystnad. Jag var överbevisad, två gånger om. Moloken vandrade jag genom korridorerna och mumlade något om referenslösa människor.

tisdag 8 december 2009

Bloggen

Fan vad tråkig den är. Alldeles för opersonlig. Jag måste skärpa mig. Det är visserligen inte nyår, men jag avger ett tidigt nyårslöfte. Jag ska skriva mer från hjärtat. Synd att det är så hårt bara.

söndag 6 december 2009

50 roliga moment på nätet # 39

När det gäller begåvade ståuppare så kan man ju hitta en massa roliga klipp. Men det här tycker jag sammanfattar Louis CK:s storhet rätt bra.

Hello Dolly



Jesper Rönndahl och Fritte Fritzson på Brogatan 23.45, lördag kväll. Vi bluetoothade bilden till nya super-DO men hörde inget, så vi utgår från att den är grön och kör ut den i etern.

lördag 5 december 2009

Konsulter, konsulter, konsulter

Var konferencier/komiker på en stor middag igår på Luftkastellet. Det var ett infrakonsultföretag som hade julfest med sina respektive. 150 personer i lokalen, som ju är rätt stor, men hade blivit lite mysigare med bra ljus och lite julgranar (som ingick i en julgransklädningstävling).

Tyvärr var inte varken ljud eller ljus riktigt optimerat för det som hände under middagen, utan mer på att det skulle dansas efteråt, vilket kanske hade att göra med att det var en dj som monterade upp grejerna... Hursomhelst så borde jag naturligtvis dubbel- och trippelcheckat det här innan, men jag hade ändå berättat att jag tänkte köra standup och behövde något slags fokuserat ljus för detta ändamål.

Jag körde två, tre snabba inhopp under middagen och ett ståuppset på ca 20 minuter. Det gick inte av sig självt, om man säger så. Det var bara att ta på blåstället och ånga på och lita på att materialet började svänga. Det gjorde det faktiskt och jag kunde runda av med hedern i behåll. Jag skulle vilja ge mig själv en fyra för min insats, men bara en tvåa för resultatet.

Det är ju lätt att man börjar analysera för mycket, men det är ju ofta så att folk har lite svårare att komma igång när de inte känner varandra. Här var det alltså fem-sex olika kontor från hela Skåne plus respektive, vilket gjorde att det inte var supersammansvetsat. Kanske var dom inte så ståuppvana heller. Men jag har heller ingen lust att köra något slags brandtal innan och berätta hur mycket roligare det är om de bjuder till och skrattar och applåderar. Det känns lite som fusk. Fattar dom inte att jag är rolig så får det va, liksom. Idiotiskt tänk, jag vet.

Nu har jag kanske neggat det för mycket, för det var trevlig stämning rakt igenom, väldigt fint mottagande av arrangörerna och jag hade fint sällskap vid bordet av ett yngre par och några danskar. Fullgjort uppdrag kanske man ska sammanfatta det med. Och att det är gott nog.

fredag 4 december 2009

Den största äran

Det största som kan hända en människa, förutom att få barn eller göra en sketch i Cirkus Möller, måste väl ändå va att få något uppkallat efter sig. Då förstår ni kanske hur hedrad och glad jag blev när Marja och Evelyn berättade att deras katt i Stockholm heter Fritte Fritzson. Tårarna ville liksom inte sluta rinna. Jag förstår naturligtvis att det är lite roligt också, det är ett lite knasigt namn och så. Men det bortser jag ifrån. Och visar några bilder på det lilla underverket:


Har ni ingen större frukt?


Släpp ner mig! Jag är väl inget läppstift, heller.


Lägger en kabel...


"Busfrö"

Robins igår

Inspelning med Klara Zimmergren och Ace Frehley. Jag var rätt bra på publikuppvärmingen och sen fick jag gå in en gång till innan Ace skulle gå på. Nått med att han skulle sminkas. Vet inte om det märktes...

Rolig intervju och hoppas att det blir julmust i programmet imorgon. Kolla på Robins då om ni gillar humor eller gamla Kissgitarrister.