onsdag 22 juli 2009

Hultsfred RIP?

Hultsfredsfestivalen gick med brakminus och varslar sina anställda. Tråkigt? Nja, för några år sen var ju Hultan den enda stora festivalen med självaktning i Sverige. Minns fortfarande 1991, en konsert med ett febrigt Mano Negra där strömmen gick efter en halvtimme men där trummornas rytmer fick till och med MTV-fotograferna att stagediva innan strömmen kom tillbaka.



Och James som naturligtvis fick alla att sätta sig ner under sin hit "Sit down".



Men det har gått rätt rejält utför sen dess. 2007 var vi där med Oslipat noterade att de stora bokningarna för året var Ozzy Osborne och 50 cent. Tror inte att många svenska indiekids åker på festival av dom anledningarna. Däremot tror jag att bägge grävde rejäla hål i festivalkassan. Dessutom chockhöjdes biljettpriset med minskade publiksiffror som följd. Förvånande? Som om inte det här vore nog fanns det en krämarmentalitet som fick mig att må riktigt dåligt. 50 meter från tältet där vi uppträdde hade tidningen Metro ett reklamjippo som pumpade ut reklamradiomusik alldeles för högt så att de stackars estradpoeterna knappt hördes. Ja, jag tycker att dom har rätt att höras också!

I år på Arvikafestivalen hade Riksteaterns jamobil som vanligt slagit upp sina pålar och bjöd på ett fantastiskt program (inte bara Oslipat). Fick höra rykten om att anledningen till att Riksteatern inte var på Hultsfred också var att Hultan krävde pengar av Riksteatern för att sätta upp sin scen där! Inte nog med att Riksteatern bokar och betalar alla sina artister själva, bygger upp sin egen scen, står för egen catering etc, de skulle dessutom betala hyra för en stump av den rätt ofräscha gräsmattan vid sjön Hulingen.

Om bara hälften av det är sant så kan jag inte låta bli att le i mjugg. Girigheten straffar sig själv och jag hoppas festivalgeneralen Per Alexandersson hittar ett lämpligare jobb, förslagsvis som telefonförsäljare eller något annat jobb som bara handlar om pengar.

2 kommentarer:

jonas sa...

Den där mano negra-konserten är nog den bästa konsert jag någonsin varit på.

Fritte Fritzson sa...

Jag kan förstå det. Det var magiskt.