tisdag 30 juni 2009

Fåfängan

Luften dallrade på Sveavägen. Det var som om man kunde skära igenom den med kniv. Och det verkade som om människorna hade anpassat sig till klimatet. Tunna linnen, shorts och kjolar och ett makligt gångtempo präglade gatan. Ett par turister stannade upp vid minnesplattan över Olof Palme. Dekorima hade under åren bytt namn till Kreatima. Var det på grund av mordet? Komikern Fritte Fritzson svettades som en gris. Redan vid Hötorget var han tvungen att stanna. Lyckades inte undvika fruktförsäljarna och gick därifrån med en halv liter jordgubbar. Att gubbarna var svenska fick han höra ungefär fem gånger innan han lämnade torget. Smaken var det i alla fall inget fel på, tänkte han. Drottninggatan påminde mest om en myrstig där människorna flöt fram utan tanke på var de skulle. Kanske var det värmen som förvandlat dem till en kollektiv massa, utan mål och tanke.

Han beslöt sig för att gå genom Gamla stan. Men så fort han kommit in på Västerlånggatan insåg han sitt misstag. Att under ett par kilometer trängas med feta amerikanska turister och älgsouvenirer var mer än han klarade i värmen. Han vek av åt vänster och följde i stället Prästgatan, vek av igen ner genom Mårten Trotzigs gränd och ut på Järntorget. Genom Slussen kände han en svalkande bris men kände sig törstig. Längs med kajen låg en cafébåt. Han småsprang över landgången, beställde snabbt en stor stark och satte sig och såg ut över Djurgården. Ölen slukade han i ett par klunkar och funderade på om han skulle beställa en till. Men så såg han att klockan närmade sig sex och beslutade sig för att gå vidare. Plötsligt kände han ett surr i fickan.
- Fritzson.
- Hej kompis, det är Özz. Var är du nånstans.
- Jag är vid Vikingterminalen, bara ett par hundra meter från Fåfängan.
- Ok, då ses vi snart. Kram.
Fritte hade aldrig riktigt vant sig vid kollegans mjuka sätt att tala. Trots att han själv betraktade sig som metrosexuell hade han i Özz funnit sin överman. 300 trappsteg senare landade han på restaurang Fåfängan.

Väl på plats hälsade han hastigt på Åkerblom, Linnell, Özz, Adelsköld och Westin. Det var den här gruppen som skulle utgöra kvällens uppställning. Det var en brokig samling. Özz i tight tröja och solglasögonen i håret, Åkerblom som vanligt med ett slitet tredagarsskägg och mjuk framtoning, Adelsköld, som hade börjat för mindre än ett år sen pratade om morötter, Linnell i sin vanliga v-ringade t-shirt och designerjeans och Ann Westin, sällskapets nestor, i sin vaxduksklänning.
- Så här är upplägget, började Özz.

Tre timmar senare satt Fritte Fritzson på nattåget tillbaka till Malmö. Det hade varit en välriktad och effektiv operation. Alla hade gjort vad de skulle. Özz hade gått upp och med hela handen markerat vad som gällde för publiken. Fokus, glädje och intensitet. Linnell hade därefter ökat trycket ytterligare och släppt på Adelsköld i precis rätt läge. Det morotssvammel hon spottat ur sig i logen hade nu förvandlats till riktig komik. Efter Karin hade Fritte själv gått upp och avslutat första akten med en, som han själv tyckte, både tempofull och lyhörd akt. Han hade tagit sig tid att prata med de två damer i 65-årsåldern som satt snett till höger om scenen och han hade också vågat sig på nytt material om flyktingmottagande. Andra akten hade fortsatt med en överraskning. Soran Ismail, den unge kurden och Knivstabon, hade klivit upp och skojat innan Ann Westin säkert hade avrundat kvällen. Det som verkat vara en heterogen, och inte sammansvetsad grupp innan hade förvandlats till en effektiv humormaskin under föreställningen. Fritte log i korridoren till sovvagn nr sex. Ännu ett gigg, ännu en dag i ståuppens tjänst.

..............................................................................
Spänningsromanen om komikern Fritte Fritzson utkommer i höst på Piratförlaget.

2 kommentarer:

jonas sa...

Eftersom det är sommar så är det Stieg Trenter-säsong, och därför rekommenderar jag på temat Farlig fåfänga som jag ganska nyligen läste om. Komplett med unga lovande konstnärer, otrogna läkarfruar och föräldralösa barn. Dessutom på samma fåfänga som i bloggposten.

För övrigt är Trenter den enda mannen som heter Stieg vars böcker man behöver läsa om man frågar mig.

Fritte Fritzson sa...

Vill minnas Trenter som supertråkig, men kanske ska jag ge det en ny chans. Just nu är det mest Kjell Eriksson och Leif GW Persson som gäller för mig när det är deckardags = sommar.