tisdag 30 juni 2009

Fåfängan

Luften dallrade på Sveavägen. Det var som om man kunde skära igenom den med kniv. Och det verkade som om människorna hade anpassat sig till klimatet. Tunna linnen, shorts och kjolar och ett makligt gångtempo präglade gatan. Ett par turister stannade upp vid minnesplattan över Olof Palme. Dekorima hade under åren bytt namn till Kreatima. Var det på grund av mordet? Komikern Fritte Fritzson svettades som en gris. Redan vid Hötorget var han tvungen att stanna. Lyckades inte undvika fruktförsäljarna och gick därifrån med en halv liter jordgubbar. Att gubbarna var svenska fick han höra ungefär fem gånger innan han lämnade torget. Smaken var det i alla fall inget fel på, tänkte han. Drottninggatan påminde mest om en myrstig där människorna flöt fram utan tanke på var de skulle. Kanske var det värmen som förvandlat dem till en kollektiv massa, utan mål och tanke.

Han beslöt sig för att gå genom Gamla stan. Men så fort han kommit in på Västerlånggatan insåg han sitt misstag. Att under ett par kilometer trängas med feta amerikanska turister och älgsouvenirer var mer än han klarade i värmen. Han vek av åt vänster och följde i stället Prästgatan, vek av igen ner genom Mårten Trotzigs gränd och ut på Järntorget. Genom Slussen kände han en svalkande bris men kände sig törstig. Längs med kajen låg en cafébåt. Han småsprang över landgången, beställde snabbt en stor stark och satte sig och såg ut över Djurgården. Ölen slukade han i ett par klunkar och funderade på om han skulle beställa en till. Men så såg han att klockan närmade sig sex och beslutade sig för att gå vidare. Plötsligt kände han ett surr i fickan.
- Fritzson.
- Hej kompis, det är Özz. Var är du nånstans.
- Jag är vid Vikingterminalen, bara ett par hundra meter från Fåfängan.
- Ok, då ses vi snart. Kram.
Fritte hade aldrig riktigt vant sig vid kollegans mjuka sätt att tala. Trots att han själv betraktade sig som metrosexuell hade han i Özz funnit sin överman. 300 trappsteg senare landade han på restaurang Fåfängan.

Väl på plats hälsade han hastigt på Åkerblom, Linnell, Özz, Adelsköld och Westin. Det var den här gruppen som skulle utgöra kvällens uppställning. Det var en brokig samling. Özz i tight tröja och solglasögonen i håret, Åkerblom som vanligt med ett slitet tredagarsskägg och mjuk framtoning, Adelsköld, som hade börjat för mindre än ett år sen pratade om morötter, Linnell i sin vanliga v-ringade t-shirt och designerjeans och Ann Westin, sällskapets nestor, i sin vaxduksklänning.
- Så här är upplägget, började Özz.

Tre timmar senare satt Fritte Fritzson på nattåget tillbaka till Malmö. Det hade varit en välriktad och effektiv operation. Alla hade gjort vad de skulle. Özz hade gått upp och med hela handen markerat vad som gällde för publiken. Fokus, glädje och intensitet. Linnell hade därefter ökat trycket ytterligare och släppt på Adelsköld i precis rätt läge. Det morotssvammel hon spottat ur sig i logen hade nu förvandlats till riktig komik. Efter Karin hade Fritte själv gått upp och avslutat första akten med en, som han själv tyckte, både tempofull och lyhörd akt. Han hade tagit sig tid att prata med de två damer i 65-årsåldern som satt snett till höger om scenen och han hade också vågat sig på nytt material om flyktingmottagande. Andra akten hade fortsatt med en överraskning. Soran Ismail, den unge kurden och Knivstabon, hade klivit upp och skojat innan Ann Westin säkert hade avrundat kvällen. Det som verkat vara en heterogen, och inte sammansvetsad grupp innan hade förvandlats till en effektiv humormaskin under föreställningen. Fritte log i korridoren till sovvagn nr sex. Ännu ett gigg, ännu en dag i ståuppens tjänst.

..............................................................................
Spänningsromanen om komikern Fritte Fritzson utkommer i höst på Piratförlaget.

söndag 28 juni 2009

Jesper 30

Jesper Rönndahl fyllde trettio och höll fest i barndomshemmet på landet utanför Veberöd. Stora delar av humormalmö var där, med vissa inslag från filmbranchen också, samt ett och annat Stockholmsansikte (Flam, Unge och Ilar). Jesper bjöd på grillspett, öl, brännboll, partytält, michael jackson-festival och mycket mer. Jespers mamma Let (hon är dansk, därav namnet) var den som höll ut längst och sågs med ett glas rött vid 6-tiden på morgonen. Allt i allt en fantastiskt rolig fest.

Stapelfestivalen

Tomas Högblom fixade Roliga timmen på Stapelfestivalen i Västra hamnen. Tänk ungdomar på skateboard, punkare, anarkister och en och annan vanlig svenneunge. Jag gick upp först och skulle köra 10 minuter. Det blev tyvärr 15 (förlåt Tomas) men det var så förbannat kul. Jag kände mig absolut inte peppad på dan innan, men när jag väl kom på plats vände allt på en gång. Av min kvart var säkert hälften publiksnack. Jag älskar de här ungdomarna. Störiga, med stora egon, men också med hjärtat på rätta stället. När man får kommentarer som "Min morfar är en död nazist" av en tjej med spretigt hår och sminkad som The joker, då vet man att man har roligt.

Kristoffer Jonzon var husband och Tomas konferencier. Evelyn Mok, Ludde Samuelsson och Erik Börén skojade också. Efteråt tog vi varsin öl på Dockplats 16 och såg solen gå ner i havet (nåja, vi tänkte oss det).

fredag 26 juni 2009

Ståupp i Köpenhamn

Tog med mig vapendragarna Marcus och Erik till Köpenhamn igår för att gå på Bitter Baby Comedy Club på Islands brygge. Inklämda i den minimala lokalen (med plats för ca 60 gäster) fick vi se närmare 2,5 timmars comedy. Det är Frank Hvam, en av Danmarks absolut bästa komiker som driver klubben tillsammans med Michael Wulf, känd bl.a. för serien Wulffmorgenthaler. Det var en spännande föreställning. Michael Wulf gick som konferencier in i folks psyken på ett sätt som jag inte riktigt upplevt tidigare. Hade han varit lite kortare i sina snack hade allt suttit som en smäck. Frank själv körde två set om ca 20-25 minuter varav det mesta verkade komma nästan direkt från pressarna. Det var riktigt imponerande att se honom köra så pass mycket nytt material, varav några grejer redan var riktigt trimmade. Efteråt frågade jag Marcus vad han tyckte, men han hade inte förstått något. Men han hade en kul kväll. Efteråt satt vi längst fram i Metron som första klassens turistfånar och kände oss som i en sci-fi-film.

onsdag 24 juni 2009

Tyst i klassen

Var inne på Micke Larssons hemsida och hittade detta fotografi från en DI-kurs i ståupp 1999.



Roligt att se att en hel del fortfarande är aktiva, som Zeid Andersson, Göran Ebenhart, Micke själv och Patrik Larsson... och - vänta nu här, vem är den där unge killen som sticker fram bredvid Arne Lööf. Är det inte? Jo, Måns Nilsson. Killen som sen skulle fara in på SVT tillsammans med en annan kille utan underhudsfett. Så ska jag presentera honom nästa gång på Oslipat: Måns Nilsson. Han har gått på Dramatiska Institutets ståuppkurs. Nu ska vi se hur det går för honom.


Imorse, när jag spelade rollen som simlärare alltså, hade jag på mig en blågul overall från Domus sport. Den gick jag sen omkring med hela dan. Jag kände mig märkligt avslappnad i den och undrade om den skulle sitta på hela kvällen. Då kom jag på att Sverige mötte Serbien i U21-EM här i Malmö. Jag åkte ner till Stadion på vinst och förlust och fick tag på en överprissatt biljett av en serb. "Jovan smart. Köpte biljetten billigt. Sålde dyrt. Pengar emellan". Men det var det värt. Det var fantastiskt stämning på plats. Matchen då? Jo, Waernblom och Svensson var fantastiska på mitten, Berg och Toivonen löpte och slet och Bajrami glänste på vänsterflanken. Nu tar vi England!

tisdag 23 juni 2009

It runs in the family

I förmiddags ägnade jag ett par timmar i en simhall åt inspelningen av Jesper Rönndahls och Josefin Johanssons webteveprojekt "Syskonen". Jag spelade simlärare och det var väldigt kul. Tror det kan bli det i rutan också. På eftermiddagen var det Texas tur att stå framför kameran. Vid det legendariska köpcentret Leonard på Möllan spelade han hund, vilket jag tänker mig är ett skolboksexempel på typecasting. På bilden Texas och Sanne, eller som det kommer att stå i eftertexterna, Mr Fox' assistant.

fredag 19 juni 2009

Stilleben

Har skapat ett stilleben av min datorarbetsplats. Som ett litet midsommarpyssel kan man genom att detaljgranska stillebenet försöka beskriva mig som människa. 10 olika detaljer som pekar på olika delar av min oerhört sammansatta personlighet måste det vara om ni ska ha chans att vinna första priset, En barrunda på Malmös mest slitna syltor.


Klicka på bilden om du vill se den i förstoring!

teveinspelning och fest

Igår, först medverkan i Anders och Måns nya teveserie. Jag kan inte säga så mycket om vad det handlar om, eftersom jag skrivit på ett kontrakt som hotar mig med skampåle, tjära och fjädrar om jag yppar något. Men det var kul att få va med i alla fall. Jag gjorde en väldigt liten roll som dessutom filmades från ungefär 10 meters håll, men håll utkik ungefär två tredjedelar in i avsnittet som handlar om när Måns och hans tjej bjuder hem några vänner på middag. Dramaguld!


Regissören.

Sen ringde Robin och berättade att han, Börén och Kringlan skulle till Debaser. Väl där upptäckte jag att Högblom och Åsa var där också, och lite senare var nog i stort sett alla där. Det blev öl, shots och karaoke i mängder. Drämde först till med "Wonderwall" tillsammans med Börén och lite senare blev det "Common People" och "The Long and Winding Road" inomhus. Roligaste festen på länge. Nu, packa inför midsommar på Österlen.


Bandet Robert Johnson and Punchdrunk, ett s.k. surfband från Solna. Jag har varit på två surfkonserter, en för tio år sedan också med danska Tremolo Beergut. Kringlan berättade då att han spelat tamburin med dom på en konsert. Respekt. Robert Johnson var något bättre i den smala surfkategorin än Tremolo, tycker jag. Det har nog mest med sättningen och personaget att göra. Gitarristen i RJ&P var en lite lönnfet rockabilly/svartrockskille, DJn hade skotskrutig tropikhjälm och percussionisten en slags mexikansk brottarmask. Charmigt är bara förnamnet.

onsdag 17 juni 2009

Inledningen

video

Det blev en bra kväll på Komikaze på Ego igår...

Igår var det debut för mig på den legendomsusade klubben Komikaze på Kammakargatan i Stockholm. Jag har väl själv bidragit till legenden genom att skoja om klubben några gånger i olika sammanhang. Nedkarvad i Brunkebergsåsen ligger Restaurang Ego, som väl egentligen inte har optimala förutsättningar för ståupp, men det funkar helt ok ändå. Under tre akter bjöds på ståupp från ett 15-tal komiker varav de allra flesta var väldigt roliga. Om man ska nämna några får det ändå bli Alexander Forsell, rätt ny komiker som gjorde det väldigt bra, Pontus Ströbaek som gjorde en tia med mestadels ruggigt publiksnack och Agneta Wallin som var väldigt rolig, skarp och smart! Gillade också Marcus Johanssons (som fick hoppa in som konferencier) Fredrik Reinfeldtskämt, även om Ragnar Dahlberg kanske skulle gjort det ännu roligare.

Nu undrar ni alla, och kanske i synnerhet Kalle Lind, hur det gick för undertecknad. Jodå. Vi 22.25-tiden, efter två pauser och 14 komiker gick jag upp och publiken var väl inte så där toppenpigg, men helt ok. Inledde med lite "i stunden-material" om bl.a. klubben, Betnér och Ströbaek och körde sen en tia med blandat nytt och gammalt. Har skrivit om min Pimp-my-kolonilott-rutin lite (Johan Sköld är förmodligen den ende som kommer ihåg den, tänk säsong Orange) och det kändes faktiskt bra, även om den ska slipas på lite. Lite uppskattande kommentarer efteråt och öl med bl.a. Betnér, Marcus, Sandklef, Karlén, Ilar och Forsell efteråt. Det här sista var också mest en eftergift till Kalle Lind, som gärna tar del av vad som händer med den delen av malmös komikerskrå som har möjlighet att resa runt på den galna cirkus som ståuppsverige innebär, istället för att sitta i Malmö med två barn och betala av på sin bostadsrätt.

Agneta Wallin. Kanske bäst igår. Foto: Jocke Höglund.

tisdag 9 juni 2009

Rus!

I lördags uppträdde jag på NA (Anonyma Narkomaner) i Gullbranna utanför Laholm. De hade ett stort konvent och det var säkert 350 personer i publiken. Jag fick jobbet efter tips från Wahlbeck, som sagt att det var bra publik, så jag var egentligen inte särskilt orolig. Men ändå lite spänd på hur pass mycket de skulle skratta åt knarkrelaterat material. Det gjorde de. Mycket. Jag började med lite publiksnack och körde några knarkvitsar, bl.a. en om vad det är för likhet mellan en lat människa och en knarkare (bägge skjuter upp saker). Märkte direkt att de var med på noterna. Fick så kallat hugg. Sen blev det en 50 minuter lång seglats i comedyns allra roligaste skrymslen. Växlade friskt mellan material och improvisationer. Lätt ett av de roligaste giggen på länge. Efteråt kom till och med folk fram och kramade mig för att tacka för underhållningen. Skön bilfärd tillbaka med en kaffe i hampan och P4 i högtalarna. Tack NA och särskilt Skuggan för fint mottagande och en underbar upplevelse!

lördag 6 juni 2009

Jag sålde mig till politiken

Eftersom Schyffert värmde upp inför Mona Sahlin i fjol i Almedalen kände jag att jag kunde göra samma sak i Malmö. Miljöpartiet hade valmöte/fest i Folkets park och jag körde knappt 20 minuter innan Maria Ferm, Grön Ungdom och Maria Wetterstrand, språkrör. Kanske hälften av grejerna var nyskrivna, bl.a. om fördomar om miljöpartister och om varför man ska välja Miljöpartiet. Det var lite ostadigt väder, så den stora massan hade uteblivit, men det var kanske 50 personer utspridda på bänkar och gräsmattor. Det blev ett bra gigg. Jag hade väldigt kul på scenen och gillade att skriva lite politiskt material, som jag kanske får anledning att utveckla nån annan gång. Det vackraste som hände var att en liten kanin helt plötsligt sprang över gräset när Maria Wetterstrand pratade. Det kändes ungefär lika kongenialt som om en vit duva hade flugit ner och landat på Nelson Mandela. Gå och rösta imorgon!

video

I någons anda

Jag och Marcus arrangerade en specialkväll i torsdags. Oslipat - i någons anda. Det blev en fantastisk kväll. Vi hade bjudit in 10 komiker (inkl. oss själva) som vi gillar och som skulle tolka varandra. Inte använda varandras skämt, utan skriva nya skämt i någon annan komikers anda. Jag kommer inte att gå in på vad alla gjorde, utan nöjer mig med att konstatera att alla gjorde ett fantastiskt jobb.

Ni kan läsa mer på Marcus blogg HÄR. Jo, förresten, eftersom Marcus skriver lite försynt om sig själv, så kan jag berätta att han gjorde ett storartat jobb med att tolka Freja Hallberg.

Källaren på Tangopalatset visade sig vara en lysande ståupplokal. Får se om vi kör fler kvällar där i framtiden.

torsdag 4 juni 2009

Jag har flyttat

Till Falsterbogatan. Hade jag orkat hade jag tagit en bild från mitt fönster, men kanske återkommer jag med en video där ni får se min nya lägenhet. Det blir nog en kort video eftersom den bara är på 40 kvm.

måndag 1 juni 2009

Släng det, Alicia

Igår var jag konferencier på Springbreak, en endagsfestival i Kalmar. Akter som Eldkvarn, Lazee, Mando Diao och Hammerfall spelade. Jag försökte skapa trevlig stämning och fick faktiskt hoppa in istället för John ME, som ställt in på grund av sjukdom. Lite ironiskt när man har en hit som heter "Love is my drug". Nu sjöng jag inte John ME-hits utan körde en halvtimmes ståupp istället. Det gick rätt ok på det där ligga i gräset på en festival-aktiga sättet, dvs inga gapskratt som kom emot mig som en Ivanisevic-serv utan mer att folk kom fram efteråt och sa att jag var kul.

Banden var ju såklart väldigt trevliga över lag. Plura, Karla, Tony och de andra var så där Eldkvarn-mysiga och Lazee och hans gäng, bl.a. sidekicken Chris och DJ Jesaja, som driver Kärleksklubben i Malmö, var inbjudande på ett typiskt hiphopaktigt sätt. Mando Diao var däremot så där nonchalanta som man blir om man kollar på för många Joy Division-dokumentärer. Efteråt stod jag och hängde mot kravallstaketet mellan backstage och festivalområdet och snackade med några tjejer och killar i 16-årsåldern om ditt och datt. Jag berättade om min standup och de log ikapp över att ha sett Mando Diao på nära håll. Alicia, en av tjejerna, var helt till sig över att ha fångat Gustav i Mando Diaos plektrum. Det stod Gustav på det och jag antar att man kan beställa dom i 500-pack på internet.

Efterfesten var på Palace inne i stan och jag stod och grät över att mitt visakort just gått sönder. Då såg jag Mando Diao, gick fram till dom, frågade efter Gustav och berättade att jag träffat en tjej som var världens lyckligaste efter att ha fångat en liten plastbit med hans namn på. Jag tror aldrig jag sett någon uttryckslösare i hela mitt liv. Han brydde sig inte en sekund över "vad var det nu hon hette" eller vad hans musik betydde för henne. Jag lämnade honom och pratade istället med Kevin Borgs keybordist, en trevlig ung stockholmare. Kände mig trots allt lite glad att jag tidigare under kvällen presenterat Mando Diao som det största som kommit från Borlänge sen "Fönt ja e körv". Och till Alicia vill jag bara säga: Släng det, hans namn är inte värt att ha på din vägg.