torsdag 20 november 2008

Om förakt och respekt

Jag läste Tobias Perssons inlägg om "Hamiltonfejden" som programledarna i Halal-TV orsakat (tillsammans med Carl Hamilton, vill säga). Jag kan inte direkt säga att jag står för en diametralt motsatt åsikt än Tobias, men jag skulle gärna vilja nyansera diskussionen lite. Även om Tobias påpekar att det inte är rasism det handlar om - och jag tror honom - så tycker jag inte riktigt om ta-seden-dit-man-kommer-argumentationen. Att vissa människor ska anpassa sig efter rådande sedvänjor och villkor i det sociala sammanhang de hamnar i. De människor som blir medborgare i Sverige, får uppehållstillstånd, eller kanske bara vistas här ändå har väl lika stor rätt som alla andra att påverka och försöka förnya vårt samhälle. Det är ju på något vis demokratins dilemma att vi måste acceptera även märkliga idéer och förändringsförsök -men också dess existensberättigande!

Om vi skulle acceptera ta-seden-dit-man-kommer skulle det ju också innebära att om jag flyttade till Hörby, skulle jag helst vara lite rasistisk, för det är man där. Detta sätt att tänka på leder ju ganska snart in på en diskussion som handlar om någon slags blodsrätt. Jag är född här, alltså definierar jag vad som gäller här. Det är en protektionistisk nationalstatstanke med biologiska övertoner som definierar världen utifrån territorier och inte utifrån människans rätt och vilja att leva sina liv utifrån mesta möjliga frihet och lycka.

Men till syvende och sist så tror jag det hela handlar om att vara tydlig med att skilja på system- och individnivå. Jag erkänner villigt att jag föraktar islamistisk kvinnosyn, likaväl som jag föraktar påveväsendet och ortodoxa judars pinsamheter i Israel. Jag föraktar också rasistiska kedjerökande sjubarnspappor från Hörby. Jag kanske till och med föraktar alla som inte riktigt är som jag - på en systemnivå. Detta sagt med tillägget att det inte är något jag är stolt över.

Men på individnivå så måste vi naturligtvis visa respekt. Kanske ibland mer respekt än vad som man först tycker är rimligt. Det är därför som jag, om jag mötte en muslimsk kvinna som inte vill ta min hand, tror och hoppas att jag hade accepterat det.

Tobias inlägg:
http://tobiaspersson.blogspot.com/2008/11/lngt-ner-i-halal-sen.html
http://tobiaspersson.blogspot.com/2008/11/handslag-famntag-klapp-eller.html

5 kommentarer:

Mr. Lundagård sa...

Som du vet är min värdegrund samma som din. Det visar sig ännu en gång. Muslimska kvinnor är ju väldigt sexiga också tycker jag. Det får man inte glömma i debatten.

Tobias sa...

Tjena, käre vän och skarpa kollega.

Tack för intressanta synpunkter - som alltid är nyans välkomet - speciellt i den hastiga bloggkulturen (som icke ska förväxlas med akademiska avhandlingar.)

Grundbulten är dock detta:
Om en kvinna inte vill ta min hand - utifrån sin religiösa uppfattning att män blir upphetsade av handlag, etc - så tycker jag, fortfarande, att det är ordentligt korkat och dessutom genuint kränkande för hela vårt kön.

Åter igen, den springande punkten:
( och det rör sig inte om att själva handslaget i sig är en mission eller världsviktigt )
Men, varför ska HON inte överkomma SIN princip när jag ska avstå min?

Jag anser ,desutom, att man inte ska HA någon särskild, speciell eller vördsam respekt för religion, inte ett uns mer än vad man har för gemene man.
Så när någon grundar sitt tillbakadragande av handslag på patriakla texter så har jag ingen respekt för detta. Tyvärr.

kram och puss!
( vågar inte skriva handslag)

Marcus Johansson sa...

Jag tänker så här när man diskuterar ömsesidig respekt.

Om någon vill, och en annan inte vill, då måste det bli "inte vill" som vinner i det fallet.

Fritte Fritzson sa...

Hej Tobias, och tack för din kommentar. Alltid trevligt att få besök på bloggen. Ofta känns det som om jag var en gubbe i en Torgny Lindgren-roman som sitter ensam i en dragig stuga i Västerbotten. Nu till ämnet:

Jag kan förstå att du känner dig kränkt när någon inte möter dig på det sätt du vill bli bemött. Men jag framhärdar fortfarande att om två sätt att hälsa krockar så får vi helt enkelt försöka förstå den andres intentioner. Om kvinnan du möter hälsar dig genom att hålla sin hand över hjärtat och dessutom förklarar att det är ett sätt att visa dig att hon kommer med fredliga avsikter och respekterar dig så tycker jag du ska fokusera på det istället för att reta dig på att hon inte gör som du vill. Vem vet, kanske vi om 50 år alla hälsar så. Inte för att Islam säger det, utan för att det känns trevligt?

Det jag vände mig mot i dina tidigare inlägg var också själva diskussionen om att ta seden dit man kommer. Hade gärna sett att du fördjupar det. Gäller detta från land till land eller stad till stad? Om en irakier har bott i Malmö sen 1987 och jag bott här sedan 1998, vem har då mest rätt att definiera vad som gäller här?

Kram och en varm hand på hjärtat!

Fritte Fritzson sa...

Tack för ditt bidrag också Marcus. Det trillade in under tiden jag skrev mitt. Men jag håller med dig. Tack också Mr. Lundagård för att du tog upp en helt annan del av problematiken...